För ett par veckor sedan pratades lycka i P1. De flesta människor som har barn, säger att lycka för dem är att vara med just barnen, kvalitetstid. *nickar* När man däremot för bok över hur man mår i varje enskilt ögonblick (hur går detta till?) visar det sig att när föräldrar tillbringar tid med sina barn är de mest irriterade... :( Å, den träffade mitt i prick.
Denna morgon började med att Isak tittade på TV i 1,5 timme. Sedan vaknade jag och Vega. Vid halv elva snåret var vi klara för att äta frukost, Isak spelar sin datatimme, jag tjatar öronen av honom för att få honom i kläderna till klockan ett då vi ska hämta Edvin i skolan (lyckades inte). Vega gallskriker när hon hamnar i barnstolen tio över ett, somnar på vägen till skolan (inte halv elva som hennes inre klocka brukar se till- Rutinerna bara faller i bitar). Där möter vi en besviken Edvin som viftar med en lapp som skulle ha lämnats in senast i dag- jag har aldrig sett den. Gnälligt och larvigt gräl hela vägen hem om vem som egentligen borde titta i skolväskan med jämna mellanrum.
Edvin spelar sin datatimme- minst- ingen Utevistelse i dag heller. Isak och jag har fortfarande inte ätit lunch.
Jag vill så väl, älskar mina ungar mest av allt, och ändå blir det bara knas. Jämt? Och så beter jag mig som att det vore deras fel: jag blir bara orreterad.
Orreterad? Jo: ett minne från vintern för fem år sedan, Edvin är två år, vi klär på oss för att gå ut. Allt tar evigheter. Det kliar i hela mig.
"Mamma, är du arg?" frågar Edvin.
Jag tänker efter. "Nej, jag är bara irriterad." säger jag, och inser samtidigt hur fånigt och onödigt det är. Drar ett djupt andetag och lugnar ner mig.
"NU!" säger Edvin glatt, "söff-vann orreterad!" (försvann irriterad)
Häck, väck, våt fläck! Söff-vinn orreterad!
1 kommentar:
Det är alltid skönt att läsa sådan här. Förmodligen beror det på att man inser att man inte är ensam i världen om att låta de "fåniga" vardagsbekymmren ta över och färga hur man fungerar tillsammans med sina barn. Och att den där känslan av att inte räcka till och att allt bara blir ett enda virrvarr hela tiden liksom hör småbarnslivet till.
Och så kommer de där stunderna, du vet när en liten varm barnkropp kryper tätt intill och lägger armarna om halsen och viskar hemligheter i ens öra. Eller den där blicken barnet får när de upptäcker att de förstått en liten del till av verkligheten. Och då vet man. Att ha barn är att leva nära lyckan och det är värt all den där "fåniga" vardagen.
Kramar!
Skicka en kommentar