Jag åkte tåg med dottern, när hon var 6 veckor gammal. Mitt emot mig satt en kvinna i 60-årsåldern, som genast blev intresserad och började fråga om flickan, hur stor hon hade varit när hon föddes, om allt hade gått bra, om jag trodde att hon kunde se något ännu (?) och om hon åt ordentligt. Sedan övergick hon till att berätta om sitt senaste besök på BB: någon vagt definierad släkting eller granne vars dotter just hade fått barn, och vad kvinnans eget barnbarn hade sagt när han fick se den lilla, lilla bäbisen.
Då dök kvinnans barnbarn upp vid våra tågsäten. En väldigt rund 4-åring, som var lika lång som min då 6-årige son. "Jag är hans mormor!" sa hon, stolt, och tillade sedan "Fast jag är faktiskt hans mamma också, eller hans fostermamma, han är familjehemsplacerad hos mig." Och så småningom växte bilden av min reskamrat fram, en kvinna som stod pall mitt i en instabil värld. En kvinna som med gott mod och självklarhet kavlar upp ärmarna och tar i där det behövs, nästan utan att reflektera över det, tror jag. Om man aldrig har väntat sig annat av livet än att det ska bestå av hårt arbete, så blir man kanske inte så kränkt av eller besviken på att alltid vara den som måste ordna upp saker. En "vem skulle annars göra det?"-inställning.
Jag beundrar såna kvinnor så väldigt mycket! Jag är helt övertygad om att det är de som får världen att gå runt. Sån ska jag bli när jag blir stor. Bara jag får sova ordentligt först.
