För ett par veckor sedan pratades lycka i P1. De flesta människor som har barn, säger att lycka för dem är att vara med just barnen, kvalitetstid. *nickar* När man däremot för bok över hur man mår i varje enskilt ögonblick (hur går detta till?) visar det sig att när föräldrar tillbringar tid med sina barn är de mest irriterade... :( Å, den träffade mitt i prick.
Denna morgon började med att Isak tittade på TV i 1,5 timme. Sedan vaknade jag och Vega. Vid halv elva snåret var vi klara för att äta frukost, Isak spelar sin datatimme, jag tjatar öronen av honom för att få honom i kläderna till klockan ett då vi ska hämta Edvin i skolan (lyckades inte). Vega gallskriker när hon hamnar i barnstolen tio över ett, somnar på vägen till skolan (inte halv elva som hennes inre klocka brukar se till- Rutinerna bara faller i bitar). Där möter vi en besviken Edvin som viftar med en lapp som skulle ha lämnats in senast i dag- jag har aldrig sett den. Gnälligt och larvigt gräl hela vägen hem om vem som egentligen borde titta i skolväskan med jämna mellanrum.
Edvin spelar sin datatimme- minst- ingen Utevistelse i dag heller. Isak och jag har fortfarande inte ätit lunch.
Jag vill så väl, älskar mina ungar mest av allt, och ändå blir det bara knas. Jämt? Och så beter jag mig som att det vore deras fel: jag blir bara orreterad.
Orreterad? Jo: ett minne från vintern för fem år sedan, Edvin är två år, vi klär på oss för att gå ut. Allt tar evigheter. Det kliar i hela mig.
"Mamma, är du arg?" frågar Edvin.
Jag tänker efter. "Nej, jag är bara irriterad." säger jag, och inser samtidigt hur fånigt och onödigt det är. Drar ett djupt andetag och lugnar ner mig.
"NU!" säger Edvin glatt, "söff-vann orreterad!" (försvann irriterad)
Häck, väck, våt fläck! Söff-vinn orreterad!
